Posts Tagged ‘snö’

img_0639

Som väntat var utställningen om människohandel på Etnografiska museet måttligt intressant, och inte speciellt angenäm. Måhända skulle det vara politiskt inkorrekt att anse att människohandel är angenämt, men herr orakel får tyvärr finna sig i att jag inte tänker vara politiskt inkorrekt i den här frågan.
I stället bjuder jag här på en katt för att lindra smärtan:

img_0645

Annonser

img_0635

Det är mars månad. Ändå snöar det som om det aldrig snöat förr i vinter. Man skulle kunna tro att det är januari och februari återigen av de vita kvantiteterna att döma. Men icke desto mindre nalkas våren – åtminstone om några veckor.
Antal besökare idag är redan 100 – vilket är vansinne. Det verkar hänga ihop med antalet kommentarer, som idag inte heller är få.

Men jag har inte tid för vansinne (trots att jag är ledig), för jag ska besöka Etnografiska museet klockan 15.00.
Därefter är dagen så gott som över. Nej, det är inte sant. Men jag måste stiga upp tidigt i morgon för att hinna med i svängarna. Ett rutinbrott som denna tisdag ställer till det för, ja – rutinerna.

Jag ringde André halv elva i morse, vi bestämde oss för att mötas strax innan tolv i Gullmarsplan. Vi tog buss 807 mot (och till) Svartbäcken, där vi bytte till buss 834 som tog oss till Tyresta by. Klockan var ungefär 12.45 när vi gick in i skogen.
Träden var stora, höga och klädda i ett rikligt lager snö. De stod tätt, man kunde inte se mer än ett tjugotal meter in i skogen. Mellan dem rann små bäckar, en del frusna, en del inte. Mossa och snö täckte alla stenar, och under stammarna syntes de förmultnande barren och löven. I stort sett allt förutom den långa, slingrande vägen (ej asfalterad, täckt av snö) var orörd urskog. Knappt några fåglar hördes, det var mycket tyst. Då och då stötte man på andra fotgängare med eller utan barnvagnar. Man hälsade på varandra när man passerade, som sig bör i glesbygden.
Vi gick först två och en halv kilometer till Bylsjön, som inte var särskilt stor. Sedan bestämde vi oss för att fortsätta till Stensjön, som låg ytterligare tre och en halv kilometer in i nationalparken. Efter en stund upphörde den breda ”barnvagnsanpassade” vägen och övergick i slingrande skogsstig med uppstickande trädrötter, stenar och frusna vattenpölar. Granarna ersattes så småningom av kortvuxna tallar då vi kom upp på en berghäll. Bakom den sträckte sig området efter 1999 års brand ut i alla väderstreck. Större delen av alla träd låg ned, de som inte gjorde det var döda och barklösa. På vissa ställen syntes förkolnade grenar. Där fanns också en och annan ung gran som börjat växa för mindre än tio år sedan. I horisonten tog den osvedda skogen vid igen, som en hög, mörkgrön mur. Vi vandrade genom det underliga, gråvita landskapet i säkert en timme innan vi åter omringades av allt högre granar. Tillslut nådde vi den runda och betydligt mycket större Stensjön. Där åt vi vår lunch, samt ett par riskakor och havrebollar.
Vi skyndade oss för att hinna tillbaka till busshållplatsen innan mörkret skulle sänka sig. Solen gick precis ned när vi fullbordat den 12 kilometer långa vandringen.
Vi fick vänta i mer än en halvtimme på bussen, och det var mörkt när vi lämnade skogen bakom oss.

Såhär gick vi:
tyrestan1
Rött är före lunch
Blått är efter lunch