Posts Tagged ‘natur’

Jag har läst färdigt Haruki Murakamsis ”Norwegian Wood”. Den var mycket lik hans andra böcker, trots att den inte alls innehöll något lika uppenbart overkligt som de andra. Efter att ha läst sex stycken står jag fast vid att tycka mest om hans beskrivningar av vardagen (av alla de ting han beskriver). Av både den anledningen, såväl som andra, är ”Norwegian Wood” enligt mig en av hans bästa böcker.

Jag har också slagits av insikten om att Japan långtifrån kommer kunna fortsätta länge till med att vara den ”välfärdsstat” det är idag. Befolkningen både åldras och minskar mycket hastigt, nivån av självförsörjning sjunker stadigt, kulturella och traditionella ideal etc. är på avresa, ekonomin kollapsar och lär inte upphöra med det inom någon snar framtid, politiken sköts värdelöst, fler och fler blir hemlösa, landsbygden överges, helt fel saker prioriteras, utbildningssystemet är fruktansvärt på alla sätt och vis, självmordssiffrorna är högst i världen och de får som orkar bry sig om problemen är förmodligen döda inom 20 år. För att vara ärlig är jag också en av de många ungdomar som inte orkar bry sig. Jag tänker flytta dit ändå, det får gå som det går. Om det hinner gå så långt att de nu 127 miljoner invånarna hunnit sjunka till ca. 90 miljoner år 2050, kanske folk vaknar till liv lite och ser till att göra något vettigt av det som finns kvar.
Det är inte en fråga om hopp eller hopplöshet – som sagt tidigare har saker en tendens att ta hand om sig själva på lång sikt (även om detta innebär miljontals människors död och slutet på Japans så kallade ”storhetstid”). Själv är jag ganska optimistisk, eller i alla fall inte pessimistisk, vad som än visar sig ske därborta – och här. Saker och ting händer, sådan är deras natur; händer de inte har de ingen annanstans att ta vägen. Personligen tror jag inte att något kan bli, eller någonsin har varit, bättre eller sämre. Saker kommer, stannar en kort stund och går sedan. Det är så det måste vara.

Annonser

img_1700

Satoyama (里山) är det japanska ordet för de små traditionella samhällena på landsbygden där människan lever i symbios med naturen. Det hon tar för sin egen användning ser hon också till att lämna tillbaka för att inte rubba balansen. Dessa samhällen är de som tydligast påverkas av den åldrande och minskande befolkningen i Japan. De två främsta anledningarna är:
1. De unga flyttar in till staden och lämnar kvar de gamla att sköta om sysslorna
2. Jordbruks- och ekonomireformerna (bland annat) efter andra världskriget har ersatt de traditionella och hållbara metoderna med maskiner och inriktning på vinst och ”ökad välfärd” (dvs. mer av det onödiga och mindre av det väsentliga).
Satoyama är dessutom den traditionella japanska kulturens kärna, och bör av mer än bara en anledning hållas vid liv.

Nu är det mäkta sent och jag måste testköra det nya ljudsystemet med en runda på kuddarna. Ciao.

img_0477

Det är söndag. Jag har inget bättre för mig (det har jag visst, men jag låtsas inte om det för tillfället), så jag lämnar ett litet avtryck här. Med en bild på min alldagliga bokhylla och ett stycke oengagerad text.
Egentligen skulle jag ha försökt ta mig ut till Tyresta nationalpark idag, men med det massiva skolarbetet i åtanke gav jag upp den idén och lät dagen fördrivas av andra, mindre naturnära andar av tid och stoft. Och rummet ska städas.

Se fram emot dagens köttfria middag (20)!

img_0464

Uppsatsen i svenska (”De gränslöst naturliga maskinmänniskornas kultur” i tre versioner) är avslutad. Den blev drygt fem sidor lång, är garanterat av varierande kvalitet och skrevs på obekvämt kort tid. Men nu är det över, och jag ska lämna den ifrån mig precis som den är. Förändringshyveln har satt sina spår.

Jag ringde André halv elva i morse, vi bestämde oss för att mötas strax innan tolv i Gullmarsplan. Vi tog buss 807 mot (och till) Svartbäcken, där vi bytte till buss 834 som tog oss till Tyresta by. Klockan var ungefär 12.45 när vi gick in i skogen.
Träden var stora, höga och klädda i ett rikligt lager snö. De stod tätt, man kunde inte se mer än ett tjugotal meter in i skogen. Mellan dem rann små bäckar, en del frusna, en del inte. Mossa och snö täckte alla stenar, och under stammarna syntes de förmultnande barren och löven. I stort sett allt förutom den långa, slingrande vägen (ej asfalterad, täckt av snö) var orörd urskog. Knappt några fåglar hördes, det var mycket tyst. Då och då stötte man på andra fotgängare med eller utan barnvagnar. Man hälsade på varandra när man passerade, som sig bör i glesbygden.
Vi gick först två och en halv kilometer till Bylsjön, som inte var särskilt stor. Sedan bestämde vi oss för att fortsätta till Stensjön, som låg ytterligare tre och en halv kilometer in i nationalparken. Efter en stund upphörde den breda ”barnvagnsanpassade” vägen och övergick i slingrande skogsstig med uppstickande trädrötter, stenar och frusna vattenpölar. Granarna ersattes så småningom av kortvuxna tallar då vi kom upp på en berghäll. Bakom den sträckte sig området efter 1999 års brand ut i alla väderstreck. Större delen av alla träd låg ned, de som inte gjorde det var döda och barklösa. På vissa ställen syntes förkolnade grenar. Där fanns också en och annan ung gran som börjat växa för mindre än tio år sedan. I horisonten tog den osvedda skogen vid igen, som en hög, mörkgrön mur. Vi vandrade genom det underliga, gråvita landskapet i säkert en timme innan vi åter omringades av allt högre granar. Tillslut nådde vi den runda och betydligt mycket större Stensjön. Där åt vi vår lunch, samt ett par riskakor och havrebollar.
Vi skyndade oss för att hinna tillbaka till busshållplatsen innan mörkret skulle sänka sig. Solen gick precis ned när vi fullbordat den 12 kilometer långa vandringen.
Vi fick vänta i mer än en halvtimme på bussen, och det var mörkt när vi lämnade skogen bakom oss.

Såhär gick vi:
tyrestan1
Rött är före lunch
Blått är efter lunch

Igår tog jag gröna linjens tunnelbana till Bagarmossen, klev av och började gå i den riktning jag trodde att Nackareservatet låg. Det var mulet, dimmigt och alla små gångvägar bland bostadshusen i den lilla förorten var täckta med ett härligt täcke av is, som inte blev mindre hala av det ständiga duggregnet. Efter att ha frågat ett par andra promenerande fick jag känslan av att gränsen för var det enorma området Nackareservatet gick över i bostadsområde måste vara mycket vag. Efter att helt planlöst ha försökt ta mig in i det mest skoglika jag kunde hitta ett par tre, eller fyra, gånger – bara för att misslyckas varje gång – lyckades jag slutligen hitta något som åtminstone måste ha varit utkanten på naturreservatet. Jag bestämde mig för att stanna där en stund. Jag filmade lite (se nedan). Intill den frusna floden åt jag min matsäck, sedan vände jag om och försökte hitta vägen tillbaka till tunnelbanestationen. Det gick bättre än väntat till en början, men när jag väl blivit säker på att jag var på rätt väg svängde jag åt fel håll och tog en ”omväg” (som senare skulle visa sig vara en genväg om jag tagit den redan från början).

Väl hemma försökte jag ta reda på hur jag hade rört mig i området och var denna ”skog” ligger i förhållande till det egentliga Nackareservatet. Här är en liten karta som illustrerar min tvåtimmarspromenad i Bagarmossen och Brotorp:
bagarmossen
Rött är promenaden innan lunch.
Blått är promenaden efter lunch.
Området inom den gröna cirkeln är den s.k. ”skogen”.
Själva naturreservatet börjar ungefär där jag vände om för att gå tillbaka, och breder ut sig långt ovanför och till höger om kartan.

Jag hade tänkt försöka ta mig ut i naturen mer eller mindre varje helg, för att se vad som händer. Det kanske framgick av några av de nu borttagna 132 tidigare inläggen att jag (milt sagt) är ganska trött på staden. Utflykter (bokstavligen?) är mitt sätt att göra något åt saken. Gårdagens var mer ett testförsök än något annat.
Nästa vecka hade jag tänkt mig åka ut till Tyresta nationalpark och naturreservat för att uppleva den svenska urskogen. Vad som sedan händer får vi se.