Alla som har möjligheten att göra något, men inte gör det, har bara sig själva att skylla (men gör inte det heller tack). Med detta menar jag inte att man ska gå och göra allt man kommer och tänka på. Jag menar bara att man aldrig har rätt att skylla på något annat än sin egen bristande handlingsförmåga, initiativtagande, whatever (alltså inte ens det), om saker som man tänkt göra inte blir gjorda. Det går inte att göra allt, men i varje ögonblick har man möjligheten att göra precis en sak, vad det än är, och om man inte gör det i just det ögonblicket kan man aldrig göra det (eftersom ”senare” alltid kommer vara just ”senare”) …
Det här kommer nog missuppfattas grovt av alla som läser det (lite i likhet med hur många missuppfattar Sartres ”totala frihet”, misstänker jag) – jag har till och med svårt för att inte göra det själv – men det här handlar inte om att försöka nå en massa höjder genom att göra en massa handlingar. Som sagt tycker jag inte att man ska anse sig ha rätt att göra precis allt man vill göra, mycket här i livet är ganska orättvist, så det är inte ens möjligt att göra allt (nu lutar det mer åt Beauvoir här …). Man bör heller inte förvänta sig alltför mycket överhuvudtaget – förväntningar är en sak, handling en annan. De kommer aldrig att sammanfalla exakt. Hela ”poängen” med det jag försöker säga är snarare att man inte borde förhålla sig till ”det andra”, vare sig i ”tid”, ”rum” eller … ”kvalitet/värde”. Tre saker man i stort sett aldrig bör göra är 1. att oroa sig, 2. att beskylla och 3. att klaga. Men vi är alla människor, så det är inte riktigt möjligt att helt undvika dessa helt. DET RÄCKER DÄREMOT ATT GÖRA EN ANSATS/FÖRSÖKA (med andra ord) ATT UNDVIKA DESSA. Det är det viktigaste – att ”sträva” (i ingen riktning, inte strävan mot något) efter att göra rätt men att samtidigt veta att det inte alltid är möjligt att göra rätt. (Det här var Kant inne på … men jag har ingen lust att gräva fram en massa filosofer nu.)
Haha … jag vet inte ens varför jag skrev det här (jo, det vet jag visst). Men jag ska nog inte ursäkta mig, trots att det alltid känns så jävla pretentiöst när jag skriver saker som dessa. Det är ju knappt någon som läser ändå, så …
Man kan säga mer, man kan säga mindre. Men jag stannar. Det är svåra saker det här. Folk fattar kanske en del redan – få gör något av vad de fattar, men det är inget jag kan göra något åt (förutom mig själv då).

Peace.

Annonser



    Kommentera

    Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

    WordPress.com Logo

    Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

    Twitter-bild

    Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

    Facebook-foto

    Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

    Google+ photo

    Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

    Ansluter till %s



%d bloggare gillar detta: